Flottans IF

Baksmälla, ångest, vad hände igår egentligen? Nästan tur att man inte sov så mycket inatt så att man har varit lite för trött för att tänka.
Hade kunnat välja att försöka glömma skiten och skriva om hur jag dominerade på m9 idag eller om hur heta Stefan och Micke var i målet i laget jag spelade i på träningen ikväll men det pallar jag inte. Inget nytt och inga överaskningar.

Väljer istället att älta det som varit dåligt. Jag vet Carina. Koncentrera på det possitiva. Men just nu, ikväll vill jag ta detta, innan jag sammanfattar det som varit roligt. För även om det inte känns så nu så har vi har haft fler ljusa stunder än de tråkiga och mörka. Även tuffa killar kan skriva dagbok.

Halva serien är nu spelad och vi har torskat 4 matcher. Karlshamns-matchen kan man ta. Inte lätt att ta poäng av dem borta. IFK-matchen och Mönsterås-matchen ligger fortfarande djupt förankat i ett äckligt samvete som inte vill ge med sig. Tollarpsmatchen däremot är tvärtom. Vi kunde, även om det var tungt, åka hem från skåne med högt huvud.
Vilket annat nykomlingslag som helst hade nog varit någorlunda nöjda med en stabil mittplacering efter halva serien. Men inte vi. Vi ville mer, vi ville högre, vi ville vinna.
Kan inte påstå att jag med gott samvete går in i jul-ledighet och är helt nöjd med serien som egentligen bara har en topp med HB78-segern och sedan 3,5 dalar. Varken med mig själv som spelare eller lagkapten. Är till 99% säker på att i princip alla känner lika dant. Hade vi haft en nykomlings målsättning hade det vart störtskönt med ledighet nu och nya batterier efter nyår.
Som tävlingsmännsika ska man nog aldrig vara riktigt nöjd heller. Man vill ju alltid ha mer, alltid vinna och alltid vara bäst.

Den individ i laget som har störst vinnarskalle är tyvär inte på planen och spelar. Trodde jag var en tävlingsmänniska utöver det normala innan jag lärde känna coach Stefan. Finns ingen som tar så hårt på en förlust som han inom laget, även om han inte visar det utåt. Iallafall inte gentemot oss. Förstår om han tröttnat. Samtidigt som jag hoppas att han bara har en höstdepression som oss andra just nu.
Kalla det fjäsk om ni vill men Stefan är så otroligt viktig för det här laget. Jag har haft en av Karlskronas mest framgångsrika tränare som tränare. Jag har haft en flerfaldig världsmästare som tränare. Men skulle aldrig vilja byta ut Stefan. Kanske är det för att jag tror att jag och Stefan är så sjukt lika, inte bara inom idrotten utan har ruskigt många likheter även utanför planen som gör att jag tycker så. Eller är det för att att jag åter igen har kul med handbollen. Kanske är det för att jag tycker han har tillfört och har mycket mer att tillföra oss som jag tycker så. Det är vi, spelarna som just nu är problemet. Vi spelar med döva öron och tröga huvuden. Att vi, pga detta, ska klanta bort det viktigaste vi har, vore som att skjuta sig själv i foten. Där snackar vi samvete.

Stefan är en man som står för sina ord. Även om vi skulle göra en namnlista, muta honom eller vad fan som helst, så fortsätter han inte om inte han VET att vi kommer göra allt för att vinna resterande matcher. Eller iallafall göra allt för att försöka.

Jag kommer inte somna med rent samvete ikväll över denna säsongen och jag kommer definitivt inte ha rent samvete om Stefan inte är med oss efter Jul.
Jag vet att jag tänker handboll och hoppas nu att resterande i laget gör detsamma. Funderar över sig själva under jul och nyår varför vi lägger ner dem timmarna vi gör i veckan och vad vi vill göra med dem.



Från och med ikväll så vet jag iallafall som står överst på min önskelista som jag ska skicka in till tomten.



Capitano